Uppgifter om händelseförloppet

Ändringssökanden A Kb:s fordonskombination skadades 30.10.2010, när en brotrumma under en väg som fordonet kördes längs och som försäkringstagaren, dvs. förbundet B, var underhållsskyldig för gav vika under fordonskombinationen, varvid släpet som var lastat med grus skadades. A Kb krävde att förbundet B skulle ersätta den skada som avbrottet i företagsverksamheten utgjorde och självrisken i samband med kaskoskadan. Förbundet B ansökte om ersättning ur sin ansvarsförsäkring.

Försäkringsbolagets beslut

Försäkringsbolaget yttrade i sina beslut av 27.9.2011 och 28.5.2012 bl.a. att staten hade byggt den enskilda vägen i fråga någon gång på 1960- eller 1970-talet. Förbundet B hade 1995 blivit ägare till skolfastigheten i fråga och den på skolfastigheten belägna vägbottnen, varvid ansvaret för väg­underhållet överfördes till förbundet B. Varken statligt eller kommunalt bidrag hade erhållits för underhåll av vägen. Efter klagomål på den enskilda vägens skick lät förbundet B experter göra upp en reparationsplan 2008. Planen verkställdes 2009. Då fäste ingen av experterna uppmärksamhet vid att också brotrummans kondition borde ha kontrollerats. Efter olyckan noterades det att metallen i trumman var delvis sönderrostad. Vägen var inte viktbegränsad. Användning av vägen för genomfart var förbjuden, enligt vägmärken.

Enligt försäkringsbolaget hade det inte påvisats att förbundet B hade försummat vägunderhållet. Eftersom vållande från B:s sida inte hade påvisats skulle ersättning från ansvarsförsäkringen inte beviljas.

Besvär

A Kb har anfört att när fordonskombinationen passerade brotrumman rasade bron ihop med den följden att fordonet störtade i gropen som uppstod. Detta medförde omfattande skador.

Förbundet B hade aldrig ens påstått att det skulle ha försökt granska bro­trummans skick. Brotrumman var bevisligen i undermåligt skick. Av det faktum att trumman var genomrostad kunde man också dra den slutsatsen att förbundet B inte hade vidtagit erforderliga åtgärder för att säkra brotrummans skick. Förbundet B hade vidare medgett att det aldrig hade undersökt hur stor vikt brotrumman tålde. Inte heller hade förbundet B angett några viktbegränsningar eller satt upp varningsmärken som tecken på att bro­trum­mans skick och hållbarhet inte hade kontrollerats och att kännedom om brotrummans säkerhet saknades. Inga varningar eller anvisningar hade meddelats trots att byggandet av ett ridningsfält hade inletts på fastigheten, vilket innebar kontinuerlig trafik med tunga gruslastade fordon över bron. Dessutom hade en liknande brotrumma rasat samma år på skolområdet i fråga. Inte ens efter den skadan hade åtgärder för att förhindra skador vidtagits.

Enligt både rättspraxis och den juridiska doktrinen omfattades väghållaren av ett förhöjt krav på omsorg. Förbundet B var en stor organisation med egen personal och resurser att sköta vägunderhållet. Då höjdes det krav som gäller ansvar för underhållet. Vägen i fråga var inte en sådan väg som enbart betjänade fastighetsägaren, i stället användes också av många andra. Även detta inverkade på underhållspliktens innehåll. Bevisbördan för att behövliga åtgärder vidtagits inom underhållet vilade på förbundet B. Förbundet B hade försummat sin underhållsplikt. A Kb hade, förutom genom att fordonet skadats, lidit skada på grund av ett fyra månader långt avbrott i företagsverksamheten. Förbundet B var ersättningsansvarigt på både avtals- och skadeståndsrättsliga grunder.

Försäkringsbolagets bemötande

Försäkringsbolaget anförde i sitt bemötande att det vid infarten till området fanns ett vägmärke som angav att hastighetsbegränsningen i området var 40 km/h och ett märke som angav att trafik med motordrivet fordon är förbjuden, kombinerat med ett märke som angav förbjuden genomfart. Övriga vägmärken fanns inte på vägavsnittet.

Förbundet B hade beställt gruslass till skolområdet utan att ha gett några instruktioner om vilken väg som skulle användas för transporten. A Kb gjorde själv sitt vägval. Oberoende av vilken infart som valdes fanns vägmärken som förbjuder trafik med motordrivet fordon. A Kb hade i egenskap av yrkeschaufför själv ett ansvar för sitt fordon. Chauffören borde senast vid åsynen av förbudsmärket ha säkerställt var det är säkert för hans fordon att ta sig fram.

Vägen i fråga hade besiktigats tillsammans med en sakkunnig från vägverket som gav ett kostnads- och åtgärdsförslag för en vägförbättring. Sommaren 2009 förbättrades vägen i enlighet med kostnadsförslaget. Brotrummans kondition hade inte undersökts, och inte heller hade krav på en sådan undersökning ställts. Eftersom en vägexpert hade undersökt och granskat vägavsnittets trafiksäkerhet ansåg försäkringsbolaget att förbundet B hade vidtagit de åtgärder som kunde krävas av en väghållare.

Försäkringsbolaget anförde ytterligare att yrkeschaufförens/-transportören var skyldig att säkerställa var och under vilka förhållanden det var säkert för hans fordon att ta sig fram. Försäkringsbolaget ansåg att A Kb för sin del själv hade vållat skadan.

Försäkringstagarens utsaga 23.1.2013

Försäkringstagaren har i sin utsaga konstaterat att A Kb:s ersättningskrav var väldigt bristfälligt, varför försäkringstagaren inte kunde ta ställning till det ekonomiska ersättningskravet. Försäkringstagaren ansåg att det inte var trovärdigt att A Kb i augusti 2010 skulle ha haft full orderbok för fyra månader framöver, framför allt inte då de månaderna enligt försäkringstagarens uppfattning är årets stillsammaste vad körningar beträffar. A Kb hade inte framlagt några bevis för att orderboken för tidsperioden i fråga skulle ha varit full. A Kb hade inte heller framlagt något färdskrivarkort för att bevisa att överhastighet inte hade förekommit. Försäkringstagaren ansåg att ersättningskravet bör avslås såsom ogrundat och ospecificerat.

A Kb:s utsaga 14.3.2013

A Kb konstaterade att polisen aldrig hade misstänkt överhastighet eller något annat brott eller straffbart förfarande från förarens sida. Ingen annan hade heller tidigare antytt något sådant i ärendet.

Färdskrivarkortet fanns inte kvar, eftersom det sparas i bara en månad. Om någon hade varit intresserad av färdskrivaren tidigare skulle informationen på kortet ha getts. Förhållandena vid tidpunkten för skadan var sådana att det inte skulle ha varit möjligt att köra för fort.

Försäkringsnämndens rekommendation till avgörande

Försäkringsvillkor och lagrum

I punkt 32.1 Skador som ersätts i villkoren för den ansvarsförsäkring som hänför sig till fastighetsförsäkringen sägs så här: Försäkringen ersätter person- och sakskada, som försäkringstagaren förorsakat annan person i egenskap av ägare till i försäkringsbrevet nämnd fastighet och som konstateras under försäkringsperioden och för vilken försäkringstagaren enligt gällande rätt är ersättningsskyldig.

Enligt vägtrafikförordningen betyder vägmärket 312 att trafik med motordrivet fordon är förbjuden. Enligt 21 § i samma förordning kan en rektangulär tilläggsskylt användas nedanför ett vägmärke, om vägmärkets syfte eller objekt behöver förtydligas.

Avgörande

Frågan om tillämplig lag

Bestämmelser om vad vägunderhållsskyldigheten innefattar och om vem som är väghållningsskyldig finns i flera lagar, närmast dock i landsvägslagen, markanvändnings- och bygglagen samt lagen om enskilda vägar. Det förefaller emellertid vara oklart vilken skriven lags, om ens någons, bestämmelser som är direkt tillämpliga i detta fall, när frågan om vägunderhållsskyldighet avgörs. Parterna i tvisten har uppenbarligen utgått från att lagen om enskilda vägar kommer i fråga. Försäkringsnämnden har uppmärksammat denna fråga, eftersom det enligt allmänna principer förhåller sig så att frågor som gäller tillämplig lag beaktas på eget initiativ i det juridiska beslutsfattandet.

Enligt 4 § i landsvägslagen avses med landsväg en väg som har upplåtits för allmän trafik och som upprätthålls av staten. Av särskilda orsaker kan dock också någon annan än väghållaren enligt avtal åta sig att se till att någon åtgärd som hänför sig till väghållningen vidtas. Enligt 84 § i markanvändnings- och bygglagen är det kommunens uppgift att ordna gatuhållningen, men i speciallagstiftning åläggs fastigheterna vissa skyldigheter som hänför sig till gatuhållning. Lagen om enskilda vägar gäller enligt dess 1 § alla enskilda vägar, med undantag av sådana vägar som endast ägaren eller innehavaren av vederbörande fastighet äger rätt att nyttja. På sådan väg som även annan är berättigad att nyttja, men till vilken ingen äger bestående nyttjanderätt, tillämpas lagen dock endast i de delar i vilka därom är uttryckligen stadgat.

Parterna har meddelat att det är fråga om en enskild väg och att förbundet B äger fastigheten och samtidigt den vägbotten som finns på fastighetens område och att förbundet B ensamt svarar för väghållningen. På denna grund är landsvägslagen och markanvändnings- och bygglagen inte tillämpliga. Eftersom det på den aktuella fastigheten finns en yrkesläroanstalt som förbundet B är huvudman för är det klart att den enskilda väg som leder dit och som det nu är fråga om används allmänt, åtminstone för trafik som hänför sig till skolverksamheten. Ändå är det utgående från vad parterna meddelat uppenbart att det finns bara en vägdelägare. Det har inte ens hävdats, och det framgår inte heller i övrigt av handlingarna, att någon utomstående skulle ha en sådan bestående nyttjanderätt till vägen som avses i 1 § 1 mom. i lagen om enskilda vägar. Med det menas en annan rätt att nyttja vägen än den som t.ex. eleverna, lärarna eller sporadiska användare har. Enligt detta ska bestämmelserna i nämnda lag tillämpas på vägen ’endast i de delar i vilka därom är uttryckligen stadgat’. För underhållets del finns det inget sådant uttryckligt lagrum.

Enligt en bedömning som utgår från den utredning som finns i handlingarna förblir det oklart och öppet vilken den berörda vägens rättsliga karaktär är. I denna situation har Försäkringsnämnden beslutat att basera sitt avgörande på allmänna rättsprinciper.

Huvudsaken

Förbundet B, som var i färd med att bygga en ridplan på den fastighet som det ägde, hade för ändamålet beställt flera gruslass som A Kb skulle leverera till den yrkesläroanstalt som finns på fastigheten. Redan när beställningarna gjordes måste det ha stått klart för förbundet B att grusleveranskontraktet var möjligt att uppfylla bara genom lastbilstransport av gruslasset ända fram längs den enskilda vägen. I vardera änden av den enskilda vägen fanns en hastighetsbegränsning och dessutom förbud mot genomfart med motorfordon. Ingen varning som gällde bärigheten fanns uppsatt vare sig intill vägtrumman eller någon annanstans längs vägen. Förbundet B, som hade beställt transporten, hade inte gett några anvisningar eller varningar för transportens vidkommande.

För den chaufför som körde för A Kb har det stått klart att syftet var att transportera gruslasset med bil ända till den plats där lasset skulle tömmas. Transporten har kunnat ske bara längs den enskilda väg som det är tal om. Grusvägen och brotrumman har inte till det yttre varit i sådant skick att det funnits grundad anledning att befara att de inte håller.

Försäkringsnämnden anser att förbundet B, som hade beställt transporten och var underhållsskyldig med avseende på vägen, och som hade förutsatt att transporterna sker med lastbil längs den enskilda vägen, har under de rådande förhållandena varit skyldigt att förvissa sig om att den tillgängliga trafikleden är i tillräckligt gott skick för transporten. Eftersom den av rost allvarligt försvagade brotrumman rasade hade vägunderhållet inte skötts på behörigt sätt. Försäkringsnämnden anser däremot att A Kb inte har gått oaktsamt till väga.

De skador för vilka ersättning krävs är den självrisk som fordonsägaren ska betala när det gäller kostnaderna för att reparera bilen och den nedsättning av inkomsterna som följt av att fordonskombinationen skadats. Båda ersätts enligt principerna om sakskada. Därför, och eftersom sakskador enligt ansvarsförsäkringsvillkoren ersätts från försäkringen i fråga, rekommenderar Försäkringsnämnden att försäkringsbolaget betalar ersättning för sakskada till A Kb.

Försäkringsbolaget har inte gett något ersättningsbeslut angående ersättningsbeloppet. Försäkringsnämnden har därför inte behandlat ärendet för skadebeloppets vidkommande.

I denna rekommendation till avgörande deltog enhälligt ordförande Raulos, ledamöterna Löppönen, Makkula, Pesonen, Sarpakunnas och Sjögren samt suppleanten Mitts. Sekreterare var Snellman.

FÖRSÄKRINGSNÄMNDEN